 INLEDNING HUR DET HELA BÖRJADE... BIOGRAFBYRÅN OCH DESS ORGAN FILMER OCH YTTRANDEFRIHETSGRUNDLAGEN ÅLDERSGRÄNSERNA GRANSKNING CENSURGRUNDERNA VIDEOFILMER TV-SÄNDNINGAR ÅTAL OCH ÖVERKLAGANDE SLUTSATS KÄLLFÖRTECKNING |
Juridiska fakulteten Konstitutionell rätt (JUR012) vt 1998 Handledare: Lars-Göran Malmberg Uppsatsgrupp: LGM3 |
|
Anledningen till att jag valt att
fördjupa mig i ämnet filmcensur är att jag arbetar
extra på en biograf, och ofta funderat kring varför
en del filmer censureras, vem som sätter åldersgränser
på en film, hur länge vi har haft filmcensur i Sverige
m.m. När vi i konstitutionell rätt behandlade yttrandefrihetsgrundlagen nämndes endast filmcensur och Statens Biografbyrå som hastigast. Jag blev dock intresserad och ville veta mer. Till att börja med ringde jag till Biografbyrån för att få tips om böcker och material. Det gav tyvärr inte så mycket. Det visade sig också att det var svårt att få tag i nyutgivna böcker inom detta område. På Juridicum fann jag till slut material att jobba med - även Internet hade en del att erbjuda. Jag ville lära mig något av den här uppsatsen, som jag har nytta av att kunna när jag arbetar. Därför valde jag att behandla rena fakta; hur filmcensuren fungerade förr, vilka förändringar som har skett, hur den fungerar nu, vem som har ansvaret för filmcensuren i vårt land och vad som händer ifall någon bryter mot föreskrifterna. I böckerna som jag läste om filmcensur fördes det många diskussioner kring olika ämnen - t.ex om film- och videovåldet är bidragande anledning till att våldet i samhället ökat och ifall införandet av en 18-års gräns på vissa filmer skulle förbättra situationen m.m. Jag gick inte in djupare på detta, eftersom det helt enkelt inte finns utrymme att belysa dessa frågor i denna avhandling. "Hur fungerar filmcensuren i Sverige?" är min frågeställning, och målet med min uppsats är att i stora drag redogöra för detta. |
|
De första offentliga filmvisningarna
i Sverige skedde 1896. Det var den lokala polismyndigheten på
orten som gav tillstånd till dessa biografföreställningar
och kontrollerade filmernas innehåll. Det innebar att polismännens
personliga uppfattningar fick alltför stor betydelse. Det
kom förslag i riksdagen och även från andra håll,
till exempel ägarna till Stockholmsbiograferna, att införa
en central granskningsmyndighet. I september 1910 presenterades ett betänkande om biografcensur med förslag till författningsbestämmelser om förevisning av biografbilder. Huvuddragen i förslaget var följande: filmkontrollen borde anförtros åt ett för hela landet gemensamt organ. All film som avsågs för offentlig visning skulle förhandsgranskas - endast film som fått censors godkännande med eller utan klipp skulle få visas offentligt. Film som visades i sammanhang med föreläsning vid läroanstalt behövde emellertid inte granskas. Barn under 15 år, som inte var i sällskap med vuxen, skulle vägras tillträde till föreställning där sådan film visades som inte blivit godkänd för visning inför barn. Censor fick inte godkänna biografbilder som var anstötliga, förråande, som stred mot allmän lag eller som kunde verka förvillande av rättsbegreppen. Till förevisning vid barntillåten föreställning fick ej heller godkännas biografbilder som var ägnade att på ett "onaturligt sätt" uppjaga barns fantasi eller eljest skadligt inverka på barns andliga eller kroppsliga utveckling. Förordningen om biografföreställningar (biografförordningen) utfärdades den 22 juni 1911. Förutom punkterna i betänkandet från 1910 togs det i förordningen upp att bilder som framställer skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang, att "dylik verkan" kan åstadkommas, skall inte godkännas. Det var riskerna för uppkomsten av psykiska skadeverkningar av film som krävde inrättandet av den statliga filmkontrollen (Statens Biografbyrå). I samband med första världskrigets utbrott 1914 infördes bland censurnormerna dels en bestämmelse till skydd för den försvarspolitiska sekretessen och dels en bestämmelse med syfte att förhindra sådant förevisande av film som kunde anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt. (Är numera avskaffade.) Både samhället och censuren har förändrats sedan 1911 - liksom filmerna. De svenska lagarna och förordningarna har också ändrat utseende genom åren. Bl.a avskaffades den särskilda lagen som förbjöd sårande av tukt och sedlighet 1971, vilket i praktiken innebar att pornografin släpptes fri, även i film. Bestämmelser som särskilt kriminaliserar barnpornografi har tillkommit och har betydelse för byråns bedömningar. Reklamfilm granskas inte längre, däremot kvarstår obligatorisk förhandsgranskning av sk trailer. Två nya åldersgränser tillkom vid sidan av 15-års gränsen; 11-års gränsen infördes 1960, och 7-års gränsen 1978. |
|
Biografbyrån prövar frågor
om medgivande till åtal enligt 16 kapitlet 19 § i
BrB, och om filmer eller videogram skall godkännas för
offentlig visning. Byrån förestås av en direktör. Direktören tjänstgör också som filmcensor, dessutom finns ordinarie filmcensorer till ett antal som regeringen bestämmer. Tjänsten som direktör tillsätts av regeringen. Regeringen tillsätter de övriga filmcensorerna för en bestämd tid. Samtliga censorer utom direktören arbetar på halvtid. Dessutom finns fyra extra censorer som träder i tjänst vid behov. Hos byrån finns också teknisk och administrativ personal. Till biografbyrån är knutna två rådgivande organ, Statens filmgranskningsråd och Statens barnfilmnämnd. 1949 inrättades Filmkommittén, som fick regeringens uppdrag att utföra översyn av filmgranskningsbestämmelserna. Resultatet redovisades i kommitténs betänkande om filmcensuren (SOU 1951:16), som innehöll bland annat ett förslag om inrättandet av ett filmgranskningsråd med huvudsaklig uppgift att bistå Biografbyrån med rådgivning i censurfrågor. Statens filmgranskningsråd kan förebygga eventuellt maktmissbruk från Statens Biografbyrås sida, genom att de har insyn i censurverksamheten. Ledamöterna utses av regeringen, och skall väljas bland vidsynta, erfarna personer med intresse för filmens konstnärliga och sociala betydelse. Rådet har fem ledamöter. För varje ledamot finns det en personlig suppleant. Regeringen utser en av ledamöterna till rådets ordförande, medan rådet inom sig utser en av ledamöterna till rådets vice ordförande. Alla beslut fattas med enkel majoritet. Byrån skall inhämta rådets yttrande om det är fråga om att helt förbjuda en film eller förbjuda betydande delar av en film. Yttrande skall också inhämtas ifall det är frågan om att förbjuda delar av en film som har vunnit erkännande som film av betydande konstnärligt värde eller som uppenbarligen kan antas vinna sådant erkännande. Dessutom skall yttrande inhämtas när det handlar om att företa en censuråtgärd av normerande eller principiell karaktär för Biografbyråns verksamhet. Stiftelsen Svenska filminstitutet bildades genom ett avtal mellan staten och filmbranschens organisationer 1963. Syftet var bl.a. att främja utvecklingen av svensk biograffilm och sprida kunskap om film. Stiftelsen skulle också stödja forskningen. 1972 bestämdes att Filminstitutets styrelses medlemmar skulle utses av regeringen, och att styrelsen skulle ha ett förvaltningsråd vid sin sida. Statens barnfilmnämnd ersätter filmgranskningsrådet när det gäller film för barn under 15 år. Organet består av en ordförande och fyra ledamöter, vilka utses av regeringen för högst tre år. För varje ledamot utses en personlig suppleant. Bland ledamöterna ingår företrädare för psykologisk och barnpsykologisk sakkunskap, samt personer med erfarenhet från barn- och ungdomsverksamhet. |
|
I yttrandefrihetsgrundlagen 1 kapitlet
2 § står att "Någon tryckningen föregående
granskning av skrift eller något förbud mot tryckning
må ej förekomma." Endast när det gäller
filmer som ska visas offentligt är förhandsgranskning
tillåten. Filmcensuren regleras i lagen (1990:886) om granskning
och kontroll av filmer och videogram. I yttrandefrihetsgrundlagen
1 kapitlet 3 § andra stycket står det att genom lag
får meddelas föreskrifter om granskning och godkännande
av filmer som skall visas offentligt. I 3 kapitlet 8 § föreskrivs om etableringsfriheten, vilken innebär att både svenska medborgare och utlänningar samt juridiska personer har rätt att framställa och sprida filmer m.m. En utgivare skall utses och ensam bära ansvaret för innehållet i en film eller ett videogram eller liknande videoupptagning (4 kap. 1-4 § § samt 6 kap. 1 och 2 § §). Utgivare skall utses av den som låter framställa filmen. Av varje film m.m. skall framgå vem som är utgivare. Utgivaren skall se till att varje exemplar av filmen har uppgift om vem den ansvarige utgivaren är. Både utgivaren och den som låtit framställa filmen (den som låter framställa filmen är ofta liktydig med producenten) skall namnges på ett sätt som inte lätt kan skiljas från filmen. Ansvaret för yttrandefrihetsbrott ligger på utgivaren. Ifall det inte fanns någon behörig utgivare när brottet begicks, om utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde utöva sina befogenheter eller om uppgiften om utgivaren inte hållits tillgänglig på föreskrivet sätt ligger ansvaret istället på den som är skyldig att utse utgivare (den som har låtit framställa filmen). Om det inte kan klarläggas vem som låtit framställa filmen eller det inte går att få tag på honom svarar spridaren för yttrandefrihetsbrottet. Skyddet för meddelare och anskaffare är detsamma som för tryckta skrifter. (2 kap. och 10 kap. 1 §). Olaga våldsskildring enligt tryckfrihetsförordningen (TF) är när någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Enligt yttrandefrihetsgrundlagen är det dessutom olaga våldsskildring när någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur. Medan det enligt TF endast är våldspornografi som är kriminaliserad, är i filmer och videogram m.m. också extremvåld förbjudet. Utöver brotten olaga våldsskildring och barnpornografibrott kan den ansvarige utgivaren för en film även straffas för samma brott som den som ansvarar för en tidning, t.ex. förtal, uppvigling, spioneri eller obehörig befattning med hemlig uppgift. Av 10 kapitlet 1 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att grundlagens föreskrifter är tillämpliga också på sådana filmer och andra bildupptagningar som har framställts utomlands och som har lämnats ut för spridning här i Sverige. En importör är skyldig att låta sätta ut sitt eget och utgivarens namn i filmen eller på dess kassett eller på motsvarande hölje. Han är också ansvarig för att de övriga uppgifter om bildupptagningens ursprung som krävs för svenska filmer framgår på de filmer som framställts utomlands. (3 kap. 13 § tredje stycket). |
|
När det gäller åldersgränserna
anges att framställningen i en film (eller ett videogram)
inte får godkännas för visning för barn
under sju år, elva år eller under femton år,
om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen
psykisk skada. Har en film fått någon av dessa åldersgränser får ett barn under den angivna åldern inte komma in på den offentliga föreställningen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot dessa regler döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Dock får barn som inte fyllt sju år och som är i sällskap med vuxen medges tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn från sju år. Dessutom får barn som fyllt sju år men inte elva år och som är i sällskap med en vuxen person medges inträde till en visning av en framställning som är tillåten för barn från elva år. De åldersgränser som Biografbyrån sätter - och de bedömningar censorerna gör när det gäller vad som eventuellt ska klippas bort i filmer som skall visas för barn - utgår från vad som kan bedömas vålla barn i olika åldersgrupper "psykisk skada". Det viktigaste argumentet för att ha regler om åldersgränser och censur är att filmer kan skada sin publik. Åldersgränser och censur kan bättre än andra åtgärder motverka sådana skador. Medievåld kan ge upphov till rädsla och till överdrivna eller felaktiga föreställningar om mängden och typen av våld i verkligheten. Åldersreglerna på biograferna kan inte längre vara ägnade att skydda de unga i någon bokstavlig bemärkelse, eftersom de flesta filmer visas i TV. Reglerna kan däremot fylla funktionen att klart och tydligt markera att vissa filmer inte anses lämpliga för barn och ungdomar. Det har diskuterats ifall man skall införa en 18-års gräns - utöver de nu gällande gränserna. 1991 hade Statens Biografbyrå en försöksperiod, under vilken Biografbyrån skulle få ange vad som skulle hänt ifall vi hade haft en 18-års gräns. Det undersöktes vilka filmer som skulle fått gå "fria" med en sådan vuxengräns, vilka klipp som hade undvikits, vilka filmer som hade fått ändrad åldersgräns m.m. Resultatet visade att ingen våldsfilm längre hade behövt totalförbjudas med en sådan gräns, och att alla 15-års filmer som klippts ner hade fått sina klipp tillbaka - med en 18-års gräns. Alla hårdpornografiska filmer hade också fått en 18-års gräns. Nackdelen med att ha en 18-års gräns är att det skulle ha funnits relativt lättillgängliga vuxenfilmer med kraftiga och brutala våldsinslag på videomarknaden. |
|
Våldsskildringar får
bara i begränsad omfattning förekomma i filmer för
yngre barn. Uppmärksamhet riktas också mot inslag
som kan vara starkt hotfulla eller skrämmande, särskilt
när det gäller figurer som barnen lätt kan identifiera
sig med. Det kan också gälla svårbegriplighet
om den leder till förvirring och rädsla hos barnen.
Det gäller inte minst textade utländska filmer för
barn som ännu inte kan läsa eller har svårt att
hinna med de svenska undertexterna. När ett filmbolag anmäler
en film för granskning hos filmcensuren skall de alltid
ange vilken åldersgräns de önskar att filmen
skall få. Om det gäller en film som är avsedd
för enbart vuxen publik, dvs personer över 15 år,
räcker det formellt med att en censor ser filmen. Om han
eller hon anser att filmen skall förbjudas eller klippas
måste ytterligare en censor tillkallas för att delta
i beslutet. Om dessa två blir oeniga tillkallas en tredje
censor. Om dessa tre censorer inte kan fatta majoritetsbeslut
är det den censor som har de flesta tjänsteåren
som fäller utslaget. Om det gäller en film som är
avsedd för publik under 15 år måste det alltid
vara minst två censorer som beslutar. De filmer som totalförbjuds
återgår till filmbolaget, men Biografbyrån
behåller de delar som klippts bort ur en film som därefter godkänts. Dessa klipp förvaras hos Biografbyrån och är, liksom det skriftliga materialet i ett filmärende, offentliga handlingar. Alla handlingar i filmgranskningsärenden är offentliga och öppna för insyn. Däremot gäller det inte hela filmer som håller på att granskas. Inte heller gäller offentligheten hela filmer som förbjudits för offentlig visning. Sådana filmer återgår till distributören. Granskningsverksamheten hos byrån är helt och hållet avgiftsfinansierad. Distributörerna betalar avgift för granskning och tillståndskort för efterföljande kopior av biograffilm. Avgiftens storlek beror på filmens längd och antal kopior. Intäkterna i Sverige ligger för närvarande runt 6 miljoner kronor per år. Fraktstöd och övervakning av videomarknaden är skattefinansierade. |
|
I senare års praxis har censurgrunden
förråande varit den som tillämpats oftast. Censuringripande
sker mot grov brutalitet, destruktivitet, råhet och sadism.
Om den sexuella situationen som skildras innefattar sadism eller
tvång blir skildringen utsatt för ingripanden på
grund av att skildringen är förråande. Skildringar
med barnpornografi blir också utsatta för ingripande
med stöd av denna censurgrund. Censurgrunden skadligt upphetsande används alltmera sällan. I det fall den kommit till användning rör det sig om film i genren skräckfilm. Censurgrunden förleda till brott tillämpas också alltmera sällan. Den har kommit till användning för rent brottsinstruktiva avsnitt i filmer och då i förening med de båda nyssnämnda grunderna, eller en av dem. Något ingripande enbart på denna censurgrund har inte förekommit. Det är filmens syfte och helhetsverkan, effekten, som är av avgörande betydelse för om ingripande skall ske eller inte. Hänsyn tas oftast bara till verkningarna på en normalpublik, men det händer också att hänsyn tas till minoritetsgrupper i publiken, t.ex. i fråga om filmer som anses vara ägnade att framkalla icke önskvärda attitydförändringar, grav ångest eller skrämsel. |
|
Förhandsgranskning av videofilmer
som säljs eller hyrs ut är inte obligatorisk. Däremot
kan videodistributörer frivilligt lämna in filmer till
förhandsgranskning hos Biografbyrån. Den som gör
det och får sin film godkänd kan inte bli åtalad
enligt brottsbalkens regler om olagliga våldsskildringar.
Vad som är olagliga våldsskildringar är - enligt
brottsbalkens 10 kapitel 10 b § - skildringar av sexuellt
våld eller tvång eller närgånget eller
utdraget grovt våld, om det inte med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt. Det som är olagligt är att
sprida sådana skildringar - uppsåtligen eller av
oaktsamhet. Biografbyrån har till uppgift att se till att dessa regler efterlevs och det sker genom en regional organisation med kontrollanter i varje län. Dessa kontrollanter har rätt att få tillträde till lokaler och få tillgång till handlingar och information som behövs för tillsynen. Kontrollanterna har också rätt att ta hand om videofilmer för kontroll, i första hand under ett dygn, men om det finns särskilda skäl upp till fem dygn. Polisen ska på begäran från kontrollanterna lämna den hjälp som behövs för deras verksamhet. Biografbyrån har ett centralt ADB-register över alla som yrkesmässigt säljer ut eller hyr ut videogram. Registret innehåller i huvudsak uppgifter om namn och adresser. Alla som yrkesmässigt säljer eller hyr ut videogram måste registrera sig hos Biografbyrån; det är straffbart att inte göra det och resultatet kan bli böter eller fängelse i högst sex månader. Den tidigare sk videovåldslagens bestämmelser finns nu i brottsbalkens 16 kapitel 10 §. Det är straffbart att i stillbilder eller i film, videogram, televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildra sexuellt tvång eller närgånget eller utdraget grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna ska spridas eller att sprida sådana skildringar, om det inte med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Det är också straffbart att till personer under 15 år sälja eller hyra ut videofilmer med skildringar av verklighetstroget våld. I samband med åtal mot en distributör eller detaljist skall Biografbyrån obligatoriskt avge ett yttrande. Byråns medgivande till åtal är en förutsättning för att åtal ska kunna ske. Åtal kan aldrig komma ifråga gällande filmer som tidigare godkänts av Biografbyrån. En kopia av alla filmer som sprids i minst 10 exemplar skall lämnas till arkivet för ljud och bild. Det finns en regional tillsynsorganisation under Biografbyrån som skall övervaka att dessa regler följs och att olaga våldsskildringar i så stor utsträckning som möjligt försvinner från marknaden. Förhandsgranskning av videogram är obligatorisk endast för videogram som visas vid offentliga tillställningar - dels visningar som sker för allmänheten på särskild plats eller i särskild lokal, där videovisning är huvudsyftet med arrangemanget, dels videovisning i samband med arrangemang som i övrigt betecknas "offentlig tillställning". Det sistnämnda innebär att exempelvis video på diskotek tillhör den kategori som skall förhandsgranskas. Visningar i skyltfönster, på restauranger och hotell, på utställningar, varumässor och sportevenemang betecknas inte som offentliga visningar i lagens mening. |
|
Bestämmelserna i radiolagen
är tillämpliga på programverksamhet för
de programföretag som erhållit tillstånd att
sända radioprogram, bl.a. Sveriges Television AB (kanal
1 och TV 2) och Nordisk Television AB (TV 4). I lagen anges att
programverksamheten skall präglas av principen om den enskilda
människans frihet och värdighet. I avtalen med staten
har programföretagen förbundit sig att ta hänsyn
till televisionens särskilda genomslagskraft när det
gäller programmens ämnen och utformning samt tiden
för sändning av dem. De ansvariga för sändningarna
har förbundit sig att iaktta varsamhet med program som innehåller
våldsinslag eller sexuella framställningar. Radionämnden har i sin praxis tagit stor hänsyn till om sådana program sänds före eller efter klockan 21.00 och om förvarning om skrämmande eller påträngande scener förekommit. På talan av justitiekanslern kan domstol efter juryprövning meddela sändningsförbud för en tid av högst ett år om det i sändningarna vid upprepade tillfällen förekommit skildringar av sexuellt eller annat grovt våld, pornografi eller om utbudet varit ensidigt inriktat på våldsskildringar. När det gäller innehållet i satellitsändningar från annat land - som skickas ut i kabel-TV - finns inga särskilda regler om innehållet i sådana sändningar. Inslag som kan skada barns eller ungdomars fysiska, mentala eller moraliska utveckling får inte sändas under den tid då barn brukar titta mycket på TV. EG:s ministerråd har antagit direktivet om gränsöverskridande television. I direktivet står att alla medlemsländerna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att TV-sändningar från det egna landet inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. |
|
När det handlar om yttrandefrihetsbrott
är det justitiekanslern (JK) som beslutar om förundersökning
och åtal. Rättegången skall ske i yttrandefrihetsrättslig
ordning - dvs. med särskild jury etc. Om Statens Biografbyrå
godkänt en film för offentlig visning kan JK inte senare
väcka åtal. Detsamma gäller om Biografbyrån
godkänt en videofilm vid en frivillig granskning. När en film visas offentligt skall det alltid finnas med ett tillståndskort som utfärdats av Biografbyrån. Biografbyråns beslut kan överklagas av den distributör som inte är nöjd med beslutet. Överklagandet görs i första hand till biografbyrån som överväger om beslutet behöver omprövas. Om så inte är fallet skickas överklagandet vidare till kammarrätten i Stockholm. (Tidigare var regeringen överklagarinstans). När kammarrätten prövar sådana mål finns tre lagfarna ledamöter samt två särskilda ledamöter, varav en skall ha särskilda kunskaper om film, och en i beteendevetenskap. Även om en av de särskilda ledamöterna är frånvarande får målet avgöras om tre av kammarrättens ledamöter är ense om beslutet. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om inkallande av de särskilda ledamöterna till tjänstgöring i kammarrätten. |
|
Statens Biografbyrå prövar
om filmer och videogram skall godkännas för offentlig
visning. Till Biografbyrån finns två rådgivande
organ - Statens filmgranskningsråd och Statens barnfilmnämnd. Det finns tre åldersgränser när det gäller film. 7 år, 11 år och 15 år. Har en film fått någon av dessa åldersgränser får ett barn under den angivna åldern inte komma in på den offentliga visningen. Undantag görs när det gäller filmer från 11 år - där får barn som fyllt 7 år, men ej 11 år tillträde i sällskap med vuxen - och barn som ej fyllt 7 år får i sällskap med vuxen medges tillträde till film med 7-års gräns. Bedömningen censorerna gör när det gäller vad som eventuellt skall klippas bort i filmer som skall visas för barn - utgår från vad som kan bedömas vålla barn i olika åldersgrupper "psykisk skada". Alla handlingar i filmgranskningsärenden är offentliga och öppna för insyn. Förhandsgranskning av videofilmer som säljs eller hyrs ut är inte obligatorisk. Däremot kan videodistributörer frivilligt lämna in filmer till förhandsgranskning hos Biografbyrån. Åtal kan aldrig komma ifråga när det gäller filmer som tidigare godkänts av Biografbyrån. JK beslutar om förundersökning och åtal när det gäller yttrandefrihetsbrott. Om Statens Biografbyrå godkänt en film för offentlig visning kan JK inte senare väcka åtal. Överklaganden görs i första hand till Biografbyrån, sedan till kammarrätten. |
|
Bra Böckers
Lexikon, nummer 7, sidan 339 Censurlagen - en modernisering av biografförordningen, SOU 1989:22 En gräns för filmcensuren (Delbetänkande från våldsskildringsrådet), SOU 1993:39 Internet "Svensk filmcensur" Nationalencyklopedin, nummer 6, sidan 246 Skoglund Erik, Filmcensuren, Svenska Filminstitutet/Norstedts Strömberg Håkan, Tryckfrihetsrätt och annan yttrandefrihetsrätt, tionde upplagan 1992 Svensk Lagsamling - SLS 1990:886, Notisum AB, 1996 Wennberg Bertil, Eliasson Marianne, Regner Göran, Yttrandefrihetsgrundlagen - En presentation, Norstedts juridik |